Det började med en bokad tid på BB för att se hur vi skulle få igång förlossningen. 8 juli mitt i sommaren :) Jag visste att det var dags, men ändå kändes det lite overkligt när vi åkte in den där morgonen. Jag har drömt om att förlossningen skulle starta naturligt av sig själv men det gjorde inte det med Awa och har förstått att det vanligt att det blir samma även nästa gång. Efter undersökningen bestämdes det att vi skulle sätta igång med tabletter. Första dosen fick jag 11:50 – och det fina var att jag fick åka hem och göra den första fasen där. Det var tack vare en pågående undersökning om igångsättningar, och jag blev så glad när barnmorskan sa att det gick bra. Att få börja hemma, omgiven av det som är tryggt, kändes helt rätt. Vi landade hemma, hela familjen samlad. Davids föräldrar kom över, vi beställde pizza och satte på en film. Alla åt tillsammans och det blev en kväll fylld av småprat och skratt, men också den där känslan av att något stort låg och väntade runt hörnet. När kvällen blev natt sov de över hos oss, redo att rycka in om det blev dags. Och det blev det. Vid 03:30 gick slemproppen och värkarna startade direkt med full kraft. På vägen till BB gick vattnet i bilen. Utanför sjukhuset mötte oss en kvinna som snabbt hämtade rullstol och körde oss in. Personalen tog emot oss med värme och lugn. Resten gick fort och långsamt på samma gång – och klockan 09:30 den 9 juli kom hon. Vår Nenneh Anna-Maria Arvidsson. Det är svårt att beskriva det ögonblicket. Ena stunden är man mitt i allt det intensiva, nästa stund ligger hon där – frisk, varm och alldeles vår.
